♥ EMMA

förlåt för den dåliga uppdateringen, har lagt livet på hyllan ett tag kan man säga. två dagar kvar till julafton och de känns inte alls som de, känner ingenting just nu. helt sjukt, känner mig aldeles tom. ja de är nått jag känner mig. inte ledsen, inte arg och inte glad. ja tom beskriver nog precis vad jag känner just nu. har inget speciellt att skriva, allt är som vanligt. samma tråkiga liv i samma tråkiga stad med samma äckliga känslor. blir så otroligt trött på mig själv. varför kan jag aldrig nöja mig? varför måste jag tvinga mig själv att välja hela tiden? och varför skriver jag de i ett inlägg jag antagligen inte ens kommar publicera. för de är så jag gör, skriver ett långt inlägg om saker ingen egentligen bryr sig om och inser de efter att ha skrivit dit sista punkten och sen bara raderar allt. patetiskt huh? jag vet inte om de är just denhär tiden på året som jag helt enkelt inte orkar hålla mig uppe längre eller om jag äntligen insett att allt inte är bra. jag kanske låter mig själv inse att de är okej att inte ha allt. men denhär julen är inte som dom andra. ingenting är som förut. har låtit mig själv tro att de kommer bli bra för länge, för de kommer inte bli bra. "de kommer bli bra emma, han kommer bli bra.. håll ut!" liksom kom igen du tror väl inte helt seriöst på dig själv när du viskar de till dig själv varje gång dåliga nyheter bara rullar in som ett jävla hav av vatten som bara väntar tills du inte orkar kämpa längre, som bara skrattar åt dig att du ens försöker simma. du och alla andra vet att du inte kommer klara de, du kommer drunkna och sen inse vilken jävla idiot du är som ens trodde att du skulle klara de. men de är jag de, jag intalar mig själv att jag klarar av de för jag vill göra skillnad, jag vill göra de omöjliga och skratta åt er som inte trodde jag skulle klara de. men just nu vill jag inte ens försöka. jag vill inte ens säga till dig vilken idiot du är men hur är jag en bättre person då? jag antar att jag är rädd att du verkligen inte har förändrats. om de är nånting du lärt mig så är de att inte tro på vad nån säger förns dom gör de eller bevisar de. och jag kan inte fatta att jag försvarat dig i alla år medans du bara väntat på att få sticka en kniv i ryggen på mig. de skulle inte göra lika ont om du sa som de va eller stog för varför du gör som du gör. de är tystnaden som gör ont. de är inte dom tomma löftena eller hur du behandlat mig. de är tystnaden, de är den som får mig att tro eller jag är ganska säker på att jag gjort nånting fel. när gick allt åt helvete? eller frågan kanske är hur länge blundade vi för allt? jag vet att du gått igenom mycke, därför känns de inte rätt att begära nått från dig men hur långt måste de gå innan du märker att allt är fel? jag vill tro att åtminstonde en liten del av personen jag en gång kände finns kvar eller har all skit tagit allt som finns att hålla kvar i? egentligen är de inte dig jag är arg på, besviken men inte arg. utan de är på mig själv, att jag sett dig försvinna mer och mer men inte gjort nått åt de. att jag har trott på dina lögner, jag brukar känna på mig när nånting hänt eller om nån mår dåligt men säger aldrig nånting för varför skulle nån berätta för mig om jag frågade och inte annars? oftast är de lika bra, jag är bra på att lyssna men inte på att svara. jag är inte bra på att prata överhuvudtaget, jag vet precis vad jag ska säga men när jag ska prata kommer inte ett ljud. ordena fastnar i huvudet och vägrar komma ut. jag har försökt prata med dig men de är inte de lättaste när du inte ens ser hur dåligt jag mår. du skulle inte ens se de om jag så stog och skrek eller grät framför dig. men vet du vad? jag behöver inte dig, jag har klarat mig såhär långt och ja de är svårt men de är inte direkt så att jag har något val som ser bättre ut. jag ska göra dig stolt, kanske inte den närmaste månaden eller dom kommande åren, men en dag ska du få se.